« Tillbaka

Motioner 2020

Motion 49 – Återinför en sund timfördelning i det andra inhemska språket i finskspråkiga skolor

Timfördelningen i svenska i finskspråkiga skolors årskurser 7-9 har rasat från 9 årsveckotimmar på 1980-talet till 4 årsveckotimmar 2016. Fram till 1993 studerade man enligt schemat 3-3-3 jämnt fördelat på årskurserna 7, 8 och 9. År 1993 reducerades timmarna till 6 årsveckotimmar. I framsynta skolor valde man då att dela dessa 6 timmar enligt schemat 3-3 på årskurserna 7 och 8 och erbjuda svenska som tillvalsämne på årskurs 9 till elever som skulle fortsätta till gymnasiet. Då klarade man sig fortsättningsvis bra enligt schemat 3-3-2. Senare skars antalet tillvalsämnen ner och då delade man de återstående 6 årsveckotimmarna enligt 2-2-2.

På 2000-talet började man tala om att tidigarelägga undervisningen i svenska och det tyckte de flesta lät mycket bra: barn är mottagliga för nya impulser, att lära sig ett nytt språk skulle vara roligt och lågstadiebarn kunde ha en positivare inställning till svenskan. Att tidigarelägga starten av studier i svenska hade varit utmärkt bara det inte hade skett på bekostnad av högstadietimmarna. Efter att 2 årsveckotimmar av högstadiets 6 flyttades till årskurs 6 på lågstadiet fanns det då 4 timmar kvar på högstadiet som skolor fick fritt dela  mellan årskurserna 7-9. Oftast blev det 2-1-1. Att flytta 2 årsveckotimmar från högstadiet till lågstadiet är fatalt. Svenskan är som språk mycket strukturellt och grammatikaliskt och trots att språkundervisningen i allt större utsträckning bygger på muntlig kommunikation behövs för effektiv inlärning verktyg att förstå strukturer och logiken i grammatik. Dessa färdigheter är inte starka nog på lågstadiet.

En kurs svenska på årskurserna 8 och 9 räcker inte till att ens upprätthålla den färdighet man har skaffat sig tidigare, och den räcker sannerligen inte till att förbereda elever för studier på gymnasiet eller i yrkesskolor. Svenskundervisningen på andra stadiet är då tvungen att sänka sin nivå och fylla på kunskap som borde ha inlärts på högstadiet. Detta i sin tur leder till att universitetsstuderande inte kommer att klara sina språkexamina i svenska i framtiden. Det s.k. lilla språkprovet eller ’tjänstemannasvenskan’ kommer i framtiden att vara ett minne blott.

I denna situation är det inte förnuftigt att tala om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i finska gymnasier. Det är däremot väsentligt att stärka inlärningen på högstadiet genom att öka på timantalet, helst så att man har kvar de 2 årsveckotimmarna på lågstadiet men ger högstadiet tillbaka de förlorade 2 timmarna. Senare, när man har garanterat högstadiestuderanden ett starkt nog språk att gå vidare till gymnasiet med,  kan man ta kampen om att göra studentsvenskan obligatorisk igen.

Vissa kommuner har valt att återinföra två timmar svenska på 8:an och två timmar på 9:an på egen bekostnad. Vissa kommuner har mottagit motioner av språklärarföreningar om att göra likadant men kan inte godkänna motionen av ekonomiska skäl. Våra elever sätts då i ojämlik position. Vi tycker att detta problem ska lösas på nationell och inte kommunal nivå.

Det talas idag mycket om behovet av svenskspråkig service inom äldrevården, hälsovården och i övrigt. Samtidigt försummar vi möjligheten att genom en gedigen skolundervisning i svenska ge våra unga  ett fungerande språk som de kan bygga vidare på i sina fortsatta studier. Goda kunskaper i svenska för finskspråkiga finländare är också i allra högsta grad till stor nytta för ungdomar som kan se hela Norden som sin arbetsmarknad i framtiden.


Att-sats

Därför yrkar SFP-lokalföreningen i Lojo på att Svenska folkpartiet helhjärtat arbetar för

  • att återge finskspråkiga högstadieskolorna de förlorade två årsveckotimmarna, som 2016 flyttades till årskurs 6 på lågstadiet
  • att kämpa för att lågstadiet samtidigt skulle få behålla de nedflyttade timmarna

Motionär

SFP i Lojo

Partifullmäktiges svar

Motionärernas oro för elevernas språkkunskaper är befogad. Utvecklingen har tyvärr inte på alla fronter gått i rätt riktning när det gäller språkundervisningen i våra grundskolor. Som motionärerna konstaterar så är det i många fall kommunerna själva som fattat beslut som gynnat elevernas språkinlärning, med tidigareläggning av språkundervisningen och ett ökat antal undervisningstimmar.

Finlands tvåspråkighet är en unik rikedom som bör förvaltas väl. Vi vill se ett Finland där alla kan leva sin vardag på våra två nationalspråk, svenska och finska. Därför är det viktigt att språkundervisningen i det andra inhemska språket är på en tillräcklig nivå. Enligt regeringsprogrammet ska det så snabbt som möjligt utarbetas ett program som främjar lärandet i det andra inhemska språket. Regeringen har även satt som mål att införa det andra inhemska språket som obligatoriskt ämne i studentexamen.

Förutom timresurser måste man också se över undervisningen i svenska så att den bli mer attraktiv för de finskspråkiga eleverna. Samma gäller även undervisningen i finska för de svenska eleverna. Enligt tankesmedjan Magmas senaste rapport av samhällsanalytikern och språkvetaren Jenny Stenberg-Sirén framgår det att många som går i en svenskspråkig skola har allt svårare med vardagsfinskan.

För att stärka de båda inhemska språken ska en ny nationalspråksstrategi utarbetas. En ny nationalspråksstrategi ska utarbetas för att trygga allas rätt att få service på nationalspråken och förbättra språkklimatet. Strategin svarar på Institutet för de inhemska språkens oro för nationalspråkens ställning i en föränderlig språkmiljö.

Beslutsförslag

SFP arbetar för:

  • att återge finskspråkiga skolornas årskurs 8 och 9 de förlorade två årsveckotimmarna i svenska
  • att kämpa för att årskurs 6 samtidigt skulle få behålla de nedflyttade timmarna
  • att innehållet i undervisningen i svenska och finska utvecklas